(Jag insåg inte riktigt innan du sa det, att det jag berättade inte bara var en komplimang åt dig, utan även en förolämpning åt mig) Åh, så himla äckligt poetiskt det var tvunget att låta.
Allt som hänt idag har haft mörker i sig. Eller så är jag bara inkapabel till att se ljuset. Nu hoppas jag verkligen att det händer någonting vackert snart, som liksom väger upp allt det ångestfulla.
Kloig video. Såg som förhäxad på hur allting förvandlades till någonting annat och hur det växte ut saker ur folks halsar. Titta själv, vettja:
Jag behöver ett litet råd eller så... Kentpojken, min finafina Seb. Han vet inte om den här lilla platsen och egentligen vill jag nog att det ska förbli så. Det är så lättande att ha en plats att skriva på, där ingen i den "fysiska världen" här i närheten kan påverka sådär aktivt... Äh, du förstår. Men samtidigt känns det verkligen som om jag sviker honom genom att inte göra honom medveten om det här. Han säger att "Åh, jag tycker att du ska skaffa en blogg" och jag nickar lite tyst, och får så himla dåligt samvete på något vis. Jag kommer antagligen inte att skriva någonting här som han inte får veta, eller inte redan vet. Menmenmen känslan av att ha total frihet och hyffsad anonymitet. Jag kanske borde länka makt.devote.se till honom ändå. Så svårt allting ska vara dådå.
Sverige blev av med en väldigt viktig människa för fyra år sedan. Så himla duktig gitarrist.
(Jag undrar hur allt skulle fortsatt om du inte hoppat)
<3
Tycker att du ska göra något i Göthbergs ära idag, typ tända ett fint litet ljus, stirra på en vägg, kasta en kudde på golvet, titta på minnesrepotage osv.
Inte för att det lär hjälpa honom nu. Men det är viktigt att viktiga människor inte går förbi obemärkt.
Nu vill jag gärna att du beskriver lite hur olik en anka jag är. Fick höra lite ord i skolan jag nog inte var menad att höra. Dessa "sorters" högmälda människor tycks förfölja mig överallt!
Foto taget av min vän i förrgår och ojoj, så fundersam jag ser ut. Jättedeppig. Tänker säkert på någonting djupt, som typ dikter om regn och sånt.
Vi är lite överdrivet förtjusta i människor som inte klagar. Har som exempel varit ganska sjuk i en vecka. Kentpojken sa att "Liv har så ont i halsen att hon inte kan prata; Visst borde hon gå till vårdcentralen?" eftersom att jag hade protesterat mot det förslaget tidigare. Hans pappa svarade "Jo. Men... det är bra att du inte klagar" och såg på mig.
Ja, det är så himla bra att hålla tyst och aldrig gnälla aldrig prata aldrig berätta om man går sönder.
(Och varför måste man hålla tyst och aldrig berätta om hur snäll duktig bra man varit? Varför ska man vara tyst och bara göra, för att det är så himla ädelt, tappert? För usch vad hemskt med en människa med lite kraft och ljus som säger "NEJ. Jag vill egentlgien inte alls diska resten själv. Nej, jag vill faktiskt att ni inte går i förväg utan mig. Och jajaja, jag vet att jag är hur snäll som helst som gör det här för dig". Åh, vad jag blir förtjust i människor med lite kraft och ljus förresten)
